en liten dikt.



Hon låser in sig själv utan att man märker att hon är borta
och hon spelar samma låt av Eminem så många gånger efter varann att hon tillslut inte kan höra den längre.
Som när man använder samma parfym över så lång tid att man faktiskt på sätt och vis  blir immun
mot den och inte känner lukten längre.
Och hon tänker att det kanske är så med alla saker:
Att allt man har tätt inpå sig oundvikligen måste mista smak och lukt - till och med bli osynligt,
förr eller senare.
Och hon försöker,men kan nästan inte komma ihåg när hon själv var ny och färgrik...
Hon skulle be dig om att påminna henne om det,om hon bara kunde hitta dig.
Hon tänker att hon måste resa långt bort.Till där hon är.Och hon ska just gå när du plötsligt säger nåt
alldeles förutsägbart.
Och hon förstår att det kanske är så:
Att när man känt nån så länge att man inte har flera historier kvar - och man känner varje ärr och rynka:
Först då kan man se och verkligen bli sedd.


//dinzezys



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback