Gods and monsters

 
Jag är närmare än du tror.
Du är medveten om mig hela
tiden. Men innerst inne tror
du jag har glömt just dig.
Det har jag inte.
Jag känner dig. Och jag
lämnar dig aldrig.
Om du tänker efter har du
redan anat det flera gånger.
...Känt min andedräkt i nacken 
när du ett ögonblick tappade 
balansen överst i trappan.
Under sekunderna då ratten 
slant ur händerna på dig 
på motorvägen.
Och i den kalla lättnaden
när du kom ihåg att blåsa ut
stearinljuset som fortfarande
brann på nedervåningen.
Jag räknar dina sekunder 
och jag ser vad du använder
dem till.
Jag sitter bland er och hör 
vad ni tänker...
Och ni tänker på så mycket.
Och gör så lite.
Och ni irriterar er så ofta.
Men inte efter det att ni har slutat andas.
Då tänker ni allihop samma tanke.
Och den gör många av er tunga att bära.
"Jag hoppas dem vet hur mycket jag älskar dem".
Jag är så mystisk, säger ni.
Ni vill veta varför jag hämtar
er och vart jag tar er efteråt.
Tja. Jag vill veta det här:
Varför väntar ni så ofta tills det är försent?
 
//dinzezys

You had it all

 
I oktober för fyra år 
sen tappade en man en 
handske på marken.
Mina såg det och tog upp den.
Att plocka upp handsken, 
gå fyra steg och ge den 
till mannen som tappat
den, tog nio sekunder.
Om hon hade låtit den ligga
skulle hon gått över gatan,
gått in i ett bageri, köpt fyra
frallor och en kartong juice.
Elva minuter senare skulle 
hon ha varit hemma igen.
Hon skulle ha gift sig i Juni, klädd i
farmors brudklänning. Hon skulle ha
åkt på bröllopsresa till Madrid, och
tagit tillräckligt med bilder för att
fylla ett helt fotoalbum.
2006 skulle hon ha fått sitt
första barn, en dotter. Hon
skulle ha döpt henne 
till Kristina.
Men Mina plockade upp
handsken - Och nio sekunder
senare blev hon påkörd
av en varubil.
Hon blev utskriven från
sjukhuset efter fem veckor,
med beskedet att hennes
rygg aldrig skulle bli som
förut. Mina fick många
starka smärtstillande 
mediciner.
I perioden som följde förlorade
Mina jobbet, fästmannen och sin
lägenhet. Och gradvis förlorade
pillren effekt...
Hon orkade inte ha ont hela
tiden. Hon var villig att prova
vad som helst.
Mina tänker på sitt liv
hela tiden. Allt som var 
och allt som kunde 
ha blivit.
Och hon tänker på
händelseförloppet som
förde henne hit.
Dom som passerar henne gör
det inte särskilt ofta.
 
//dinzezys

It's never too late to do nothing at all

 
När Gunhild var tjugoår ville
hon köra bil. Hon var bland 
dom första kvinnorna i
landet som fick
körkort.
Gunhild ville resa. Innan hon
fyllde trettio hade hon varit på
teater i Paris och ätit middag
på Londons finaste restaurant.
Gunhild ville alltid så mycket.
Hennes mamma var med och
slogs för kvinnlig rösträtt.
Hon härstammar från en lång
rad viljestarka kvinnor.
Idag vill hon bara njuta
av ett glas vin till
maten. Men det får
hon inte.
 
När Ida var fjorton år såg hon 
Johannes för första gången.
När hon var nitton friade han.
De vigdes på en lördag, och
kyrkan var smyckad med 
vilda blommor.
Varken arbetslöshet, sjukdom, nöd
eller receptionisten med dom röda
lockarna har luckats skilja 
dom åt sen dess.
Nu är Ida åttiosex år, och hon kan 
inte sova. Johannes bor på
samma ålderdomshem som
hon, men dom får inte 
dela rum.
 
En gång när Ragnar var elva
år bröt hans lillebror benet.
Ragnar bar hem honom - fyra
och en halv kilometer.
Han var alltid så stark,
Ragnar. Så länge ryggen
höll bar han ved till
gamla människor.
En ensam granne, en hungrig 
katt, en vän som behövde
tröst - Ragnar ville 
alltid hjälpa till.
Idag är det Ragnar som behöver
hjälp. Han får mat och mediciner,
men han skulle önska att han
fick duscha varje dag, eller 
iallafall en gång i veckan.
 
Sen Einar fyllde sexton har han 
jobbat varenda dag. Han har 
tillbringat mer än halva
livet på sjön.
Nu är han rullstolsbunden
efter en yrkesskada. Han
har inte kunnat gå ut på 
flera veckor, för hissen
är trasig. 
Einar har betalat skatt 
i alla dessa år.
Han undrar vart pengarna 
tog vägen.
 
//dinzezys
 

Sinday

Osammanhängande bilder till en random berättalse!
 
Skorpionen bad grodan om hjälp att ta sig över floden.
"Låt mig få sitta på din rygg till andra sidan."
Men grodan var rädd.
"Tänk om du sticker mig när vi är halvvägs, så att jag drunknar."
Men skorpionen skrattade: "Det skulle inte vara förnuftigt, sticker jag dig så drunknar vi båda två."
Det var logiskt, tänkte grodan, och lät skorpionen klättra upp på sin rygg.
Men halvvägs ute i floden stack skorpionen sin giftiga tagg i sin hjälpare.
Döende flämtade grodan: "Varför stack du mig? Nu dör vi båda två!"
Och skorpionen suckade: "Det är varken förnuft eller logik. Det är min natur."
 
En liten undangömd metafor finns i denna berättelse. Ni kanske förstår den? Har iaf med människan och miljöförstörelsen att göra!
 
//dinzezys

Right here waiting

 
Som liten visste jag att ödet hade 
sparat mig till något stort
Jag visste att jag var
utvald, speciell.
Det skulle bli jag som löste
labyrinten, som drog svärdet
ur stenen- jag skulle bli
den enda som kunde locka
fram draken.
Med glömda verser skulle jag öppna
dörrar till magiska världar - med
hjältemod, klokhet och stjärnornas
beskydd skulle jag utföra 
stordåd!
Och vinden viskade löften om att min
själsfrände väntade därute...
Jag skulle uppleva en serie
fantastiska äventyr.
Nu är jag redo!
 

//dinzezys

Keep it cool

 
Jag är egentligen mycket smalare, förstår du.
(Jag har inte hunnit börja på kuren ännu.)
Jag är starkt engagerad i miljöfrågor.
(Eller, jag gör ingenting, men jag håller med om allt dom säger.)
Jag är egentligen spontan, och älskar överraskningar.
(Bara inte alltid,om det blir sådär helt plötsligt.)
Jag hittar egentligen alltid precis rätt sak att säga.
(Men kanske oftast dagen efter att jag skulle ha sagt det.)
Jag blir egentligen aldrig sur för bagateller.
(Men ibland verkar dom små sakerna så jävla stora.)
Det finns ett annat jag -ett bättre jag - den jag egentligen är.
Men hon är gömd på insidan.
 

//dinzezys

I'm not giving that up

 
Du tror du vet hur det måste kännas. Otrohet. Mot dig.
Du tänker dig tårar. Känslor av otillräcklighet. Skam. 
Men jag har en hemlighet jag inte delar.
Jag bär en krona som du inte ser.
För nu är världen svart och vit.
Jag är den snälla och han är ett villebråd.
Mina mörka krafter kan löpa fritt.
Och vad jag än väljer kommer världen att applådera,
Hans enda stora fel har suddat ut mina små.
Och makten känns som blixtar på fingertopparna. 
Jag är oskuldsren.
Jag är vacker.
Jag är fri.
 

//dinzezys
 

Muertos Rojos

//dinzezys

And she disappears into the night

Sweep the pain - Varrer essa dor,

You left me gravely still - Você me deixou gravemente calada,

I'm screaming out your name - Eu estou gritando o seu nome,

See me fall - Me veja cair,

This forsaken love - Este amor abandonado,

Erase my fears - Apague meus medos,

I'm living a life alone - Eu estou vivendo uma vida sozinha,

Escape the rain - Escape da chuva,

Come to me, cradle me, yell for me - Venha para mim, cuide de mim, grite por mim,

Can you hear my cries? - Você pode ouvir meus choros?

Escape the rain - Escape da chuva,

How do I escape the rain? - Como eu escapo da chuva?

Keep me alive - Me mantenha viva,

Revive my love - Ressussite o meu amor,

I need you, whispering my name - Eu preciso de você, sussurrando meu nome,

Break down this wall - Quebrar esse muro,

Unglad my day - Não satisfaça meu dia,

Help me breathe - Ajude-me a respirar,

Don't give up on me,love - Não desista de mim, amor,

Escape the rain - Escape da chuva,

Come to me, cradle me, yell for me - Venha para mim, cuide de mim, grite por mim,

Can you hear my cries? - Você pode ouvir meus choros?

Escape the rain - Escape da chuva,

How do I escape the rain? - Como eu escapo da chuva?

Can you heal this wound? - Você pode curar esta ferida?

From bleeding inside - De sangrar por dentro,

Inside, - Por dentro,

Escape the rain - Escape da chuva,

Come to me, cradle me, yell for me - Venha para mim, cuide de mim, grite por mim,

Can you hear my cries? - Você pode ouvir meus choros?

Escape the rain - Escape da chuva,

How do I escape the rain? - Como eu escapo da chuva?


//dinzezys


Who am I to deny?



Elin tycker att rosa är en underbar färg,
jag tycker att det fan är det äckligaste som finns.
Elin älskar dem rosa Ahlgrens-bilarna bäst, när jag tycker att det
är dem gröna som man ska äta!
Elin bryr sig inte om var hon sitter i bussen eller tunnelbanan, men jag MÅSTE
sitta vid fönstret.
Så delar vi inte klädsmak, vilket gör att vi inte går i samma kläder.
Vi har inte samma killsmak, så vi behöver inte oroa oss från att ta varandras killar.
Äter vi pizza så får jag hennes kanter, då hon tycker att de inte är något goda.
Finaste Elin.
Det är bra att vi är oense om de viktiga sakerna.


//dinzezys


Fuck.


Hos en stor och viktig man
går en fru med kvast och spann,
så i många vintrar nu,
har hon gjort, vår lilla fru.
Uppe tidigt, jobbar sent,
håller tomtehuset rent,
skapar stämning för de kära
som står tomtemamma nära.
Sagoläsning står på tur,
omsorg om vart litet djur,
glasögon ska hittas sen,
göra tofs och sy på den.
Vara snäll, inget gnäll, vara flitig varje stund,
koka gröt, vara söt, hålla mannens mage rund.
Läsa listor, paketera julklappar och mycket mera,
göra glögg, koka mos och polera Rudolfs nos.
Att tomtegubben får all ära,
det kan tomtegumman bära.
Det hon önskar hetast är,
det som hjärtat mest begär.
Att få tomten för sig själv,
på denna enda julekväll.


//dinzezys


Förgätmigej


Det är inget fel på
händelseförloppen.
Ungdom slösas bort
på dom unga.
Och man kommer inte på vad man
borde ha sagt förrän dagen efter.
Förr fanns det så många ställen man
ville resa till när man fick pengar.
Men efter att man började tjäna dom
har man ju inte tid att åka nånstans.
När man äntligen vågar tupera håret är
det trettio år sen man blev för gammal.
Man minns ögonblick när man va lycklig
men undrar om man visste om man var det.
Och när man lär sig att det finns saker
man verkligen inte borde göra
...är det förmodligen för att man
redan har gjort det.



//dinzezys


Hope & Faith




Hon önskar sig
nåt ouppnåerligt.
Hon blundar och viskar vad
det är varje gång hon ser
en stjärna falla.
Eller bara kvällens
första stjärna.
Och när hon hittar
en fyrklöver.
Hon önskar med ögonfransar...
nyckelpigor...
födelsedagsljus...
gula katter
som springer
över vägen...
och när hon råkar
titta på klockan och
alla fyra siffrorna
är lika.
Hon skulle kunna få det hon
ville ha genom att plocka
upp telefonen.
Eller genom att öppna
dörren och gå ettusen
trettiofyra steg.
Men det kan hon bara inte tro på.



//dinzezys


låter dagarna dö, för jag saknar din röst




Jag skriker. Jag skriker sådär som i rock'n roll videos. Jag skriker rätt ut, i hopp om att någon kanske hör. Ingen hör.
Är det dom som inte har öron eller är det jag som inte har någon röst?
Jag undrar. Jag tänker. 

Jag funderar över saker, saker som inte får nämnas,saker som inte får finnas. Jag håller det inom mig. Jag vill inte vara vara något tungt.

Jag försöker sova så jag släcker lampan. Jag är rädd. Ögonlocken flackar med bilder från förr så jag tänder igen. ingen där.det är aldrig någon där.

Jag vaknar, jag ställer mig i butiken och säger " hej, säg till om du vill ha hjälp?" när det kanske är jag själv som borde ha den.

Jag åker hem, aldrig att jag går. Hemma sitter du & säger : "vi lägger oss tidigt idag". jag vill spendera all tid jag har med dig,men jag säger okej, för det är bara då mina flackande ögonlock kan ligga stilla för en stund.

//dinzezys

did I throw it away?

 

Du har inte tänkt på honom
på många månader, kanske år.
Men plötsligt går han där på
gatan med solglasögon och
en väska.
Det är som att höra en gammal
James Blunt-låt. Personen du är
idag skulle ha skrikit och
stängt av radion . Men
tonerna är invävda i
nån annan som du
hade glömt att du
var en gång.
Melankolin smyger sig på.
För plötsligt minns du känslan
av hans hår mellan dina fingrar,
hur hans kudde luktade och att
han har ett födelsemärke på
vänster örsnibb.
Du minns skratt och
leenden och hemligheter.
Du minns löften och
planer för år som
fortfarande ligger
framför dig.
Du får en glimt av ett liv
du inte kommer att leva.
Ställen du aldrig kommer att bo
på, människor du aldrig kommer
att känna, barn du aldrig
kommer att få.
Och ditt hjärta undrar
om det inte är en tragedi
att två människor som
har planerat ett liv
tillsammans träffas
fyra år senare och
hälsar med en nick.
Dumma hjärta...

//dinzezys

Party like a rockstar.


Dörren är gammal och har en skrovlig
glasyta som man inte kan se igenom.
Bakom den luktar det tvål och urin.
-Där är du ju! Jag har väntat på dig
sen i tisdags.
-Du ringde igår?
-Ja, men jag har väntat sen i tisdags.
-Jag vill ut. Följer du med ut?
Jag får gå till grinden bara jag
säger till först.
Marienn har lite smink på ena ögat
och en alldeles för stor toffel på
högra foten. Hon sneglar på en tant
i sjuttioårsåldern som kommer
hasande mot oss.
-Bry dig inte om henne. Hon är knäpp.
Vi går inte ut. Marianne sjunker ner
mellan två stolar och rullar en
otänd cigarett mellan fingrarna.
Hon frågar:
-Har du tappat en framtand?
-Nej.
-Den syns inte.
-Dom sitter där dem ska.
-Jag är glad att du kom.
-Minns du när vi satt på gräset, Lise?
Under syrenerna? Det var vår och
jag skulle bli skådespelare...
Minns du det?
-Jag minns det.
-Jag vill att du ska rita
dina små figurer.
Jag vill att du ska skapa en historia
om vad som händer när en tjej som jag
stoppar för mycket knark i kroppen.
Marianne möter min blick för första
gången sen jag kom.
- Och du? Kan du inte låta
det gå bra till slut?
Hon heter inte Marianne.
Jag vet inte var hon är.
Jag hoppas du har det bättre.

//dinzezys

Innan du glömmer mig



Jag litar inte på statistik.
Jag känner i magen vad
som är farligt.
Statistiskt sett är det säkrare
att flyga än att åka bil.
Att nånting är mindre farligt
än när som dödar tiotusentals
varje år är en idiots försäkring.
Enligt statistiken är det säkert
för fåglar att flyga också. Men det
hjälper ju inte den stackars gåsen
som sugs in i en jetmotor.
Jag har bränt fågelbord
och gett bort katten.
Fågelinfluensan.
Jag bor ensam. Alla som har
varit kära vet hur ont det
kan göra.
Jag läser minst tre tidningar
varje dag, och missar
aldrig rapport.
Tiden ger mig rätt. När jag
läste om ebola-viruset första
gången lämnade jag inte
lägenheten på ett år. Och
titta : här är jag fortfarande.
Statistiskt sett skulle man kunna säga
att jag kastar bort allt liv i mitt liv.
Men jag vet bättre.

P.s. Alla dikter kommer från en norsk poet . D.s

//dinzezys

vad vore jag, utan dina andetag



56 kronor räcker
för att köpa en
stor stark
- eller två små
levande djur och rädda dem från en försöksfabrik.
10 spänn räcker för
att köpa ett paket
tuggummi
- eller tre flaskor medicin
mot en utbredd ögonsjukdom
i Afrika. Smittade som inte
får behandlig blir blinda.
36 kronor räcker för att
köpa ett par örhängen
i plast
- eller sex vykort
till världens gladaste
mormor.
23000 kronor räcker
till en stor platt tv
- eller en fyraårig högskole-
utbildning i Kina.
För 600 kronor kan an
hyra en clown som
underhåller cancersjuka
barn i en timme på
sjukhuset
- eller köpa det senaste WoW- spelet.
Tänk på hur du använder dina pengar

//dinzezys

för du e samma nu som då



I oktober för fem år
sen tappade en man en
handske på marken.
Mira såg det och
tog upp den.
Att plocka upp handsken,
gå fyra steg och ge den
till mannen som tappat
den, tog nio sekunder.
Om hon hade låtit den ligga
skulle hon ha gått över gatan,
gått in i en affär, köpt fyra
frallor och en kartong juice.
Elva minuter senare skulle
hon ha varit hemma igen.
Hon skulle ha gift sig i juni, klädd i
farmors brudklänning. Hon skulle ha
åkt på bröllopsresa till Madrid, och
tagit tillräckligt med bilder för att
fylla ett helt fotoalbum.
2006 skulle hon ha fått sitt
första barn, en dotter, hon
skulle ha döpt henne
till Kristina.
Men Mira plockade upp
handsken- och nio sekunder
senare blev hon påkörd
av en varubil.
Hon blev utskriver från
sjukhuset efter fem veckor,
med beskedet att hennes
rygg aldrig skulle bli som
förut. Mira fick många
starka smärtstillande
mediciner.
I perioden som följde förlorade
Mira jobbet, fästmannen och sin
lägenhet. Och gradvis förlorade
pillren effekt...
Hon orkade inte ha ont hela
tiden. Hon var villig att prova
vad som helst.
Mira tänker på sitt liv
hela tiden. Allt som var
och allt som kunde
ha blivit.
Och hon tänker på
händelseförloppet som
förde henne hit.
Dom som passerar henne gör
det inte särskilt ofta.

//dinzezys

so I found a reason, to stay alive



Det är en ensamhet som sitter i magen.
Den gör dig svag
och stark
och otillgänglig.
Jag tänker det
du tänker:
Dom finns bredvid oss men
ändå är dem långt borta.
Alla talar ett annat språk
och följer en annan rytm.
Jag känner det
du känner:
Ingenstans är hemma.
Du är inte ensam
om att vara ensam.

//dinzezys

Tidigare inlägg